Jag känner lite egentligen att jag inte passar in nånstans. Förutom med Simon. Han visar alltid att jag är hans prio ett. Men för någon annan är inte jag riktigt de. Jag känner mig inte så där jätte viktig för nån. Jag vet att måbga tycker jag är viktig för dem. Men jag känner inte de alls.. Jag känner mig mest som en tjatig liten flicka som bara vill och vill. Jag saknar hur de var innan. Hur allt var som de skulle vara. Men det är inte så längre. Det är bara att hoppa upp på sadeln och fortsätta.