På något sätt så är de liksom vad jag än väljer att göra så blir någon ledsen. Jag vill vara med alla och umgås med alla, vill intr förlora någon igen. Känslan av att förlora någon är som att hjärtat går i miljontals bitar och det är omöjligt att få ihop de. Jag vill inte missa något roligt men samtidigt vill jag ändå ligga hemma och mysa med Simon. Känner att min familj halkar efter, men antagligen känner jag väl att dem finns där alltid, vad jag än väljer. Samtidigt vill jag inte missa någonting där heller. Vill att min familj ska ha tillit för mig och hjälpa mig fram. Men jag är så blåst som tror jag klarar detta. Det är sista månaden i skolan och jag har massa plugg kvar, det är prio 1 nu, eller ja de bör vara de iallafall. Jag vill få klart tatueringen så jag äntligen kan gå i en t-shirt utan att skämmas och jag vill leva. Vill inte slösa mina sista dagar i skolan med att bara plugga och åka hem och sova sedan samma visa dagen efter. Jag vill leva, ha kul och umgås. Det är så svårt att förklara och få ut allt jag menar. Men på något sätt vill jag hantera allt själv. Jag är konflikträdd, vågar inte ens dra upp detta med mig själv för att ännu en gång bli besviken. Mitt självförtroende är på botten, har gått upp ett par kilo. Vilket egentligen inte är dåligt för jag ser hälsosammare ut nu än vad jag gjorde i högstadiet. Men det är inte samma, jag känner mig tjockare och dåligare. Behöver förstå mig bättre, få hjälp att förstå vad felet egentligen är. Jag tror jag gör fel som sitter hemma och bölar av att jag är så stressad över allt. Men jag vill inte vara själv för de är då jag mår dåligt, då alla tankar kommer upp i huvudet och jag trycker ner mig själv att "ingen vill va med mig".

Vet inte vad jag behöver alls. Måste vinna denna leken också, vet att jag klarar de, har jag alltid gjort.
Förlåt. Jag bara rabblar en massa